– Berätta!
De sitter med bultande hjärtan runt den påslagna högtalartelefonen, håller andan och väntar. Förhoppningarna har bubblat hela dagen. Samtal på samtal till en telefonsvarare, och så äntligen – kontakt. En förväntansfull mamma och två otåliga döttrar i ena ändan, ett juridiskt ombud i den andra.
– Det blev nej.
Tystnaden sänker sig över linjen. De väntar på att rösten på andra sidan ska sticka hål på den spända stämningen, brista ut i ett retfullt skratt.
– Jag tänkte att det måste vara ett skämt. De kan ju inte ge oss hoppet tillbaka och sedan ta det ifrån oss en gång till, säger Zena Aziz och stryker sig över den veckade pannan.
– Vi var så säkra på att han skulle säga att han skojade, så vi bara väntade, säger dottern Rima Rouhi.
Men det är inget skämt. Det blir inget uppehållstillstånd den här gången heller.
• • •
I mars 2019 ekar protestropen över Björktorpsskolan. Klasskamrater och lärare sluter upp i ösregnet för att visa sitt stöd för Rima och Dima Rouhi, efter beskedet att tvillingsystrarna, som kom till Sverige som femåringar 2012, ska utvisas till Irak tillsammans med sin mamma.
Migrationsverket har kommit fram till att mammans förhållande – grunden till att de beviljats uppehållstillstånd – varit ett skenförhållande och avslår ansökan om förlängning.
De ansöker genom anslutning till pappan, svensk medborgare sedan 2016, men får avslag på nytt. Migrationsverket har kommit fram till att även pappans relation, grunden till hans uppehållstillstånd och senare medborgarskap, varit ett skenförhållande.
Medborgarskap kan inte återkallas, även om Migrationsverket anser att de beviljats på felaktiga grunder. Barnkonventionen slår i sin tur fast att barn inte får bestraffas för deras föräldrars synder. Ändå är det enligt migrationsrättsexperten Louise Dane, precis det som sker.
– De här tjejerna har varit här med tillstånd i sju år. De har etablerat sig. Det är föräldrarna som misstänks, men de har velat hitta ett skäl och då får barnen ta smällen, sade hon i mars 2019.
Familjen åberopar skyddsbehov, och den 13 juni 2019 kommer vändningen. Efter att ha sjungit in sommarlovet på skolgården går hela familjen på restaurang. Till efterrättsglassen visar Zena Aziz upp ett brev och faller i gråt.
Utvisningsbeslutet stoppas i väntan på att skyddsskälen prövas.
– Jag tänkte att vi skulle få starta om på nytt, att flickorna skulle få släppa sin rädsla och börja tro på sin framtid igen. Jag var så lycklig och så övertygad om att det skulle gå bra den här gången, säger Zena Aziz.
Familjen söker asyl och väntan börjar om. Ytterligare ett år passerar, Rima och Dima fyller 13, sedan 14, sommarjobbar och bränner sina första löner på kläder och hörlurar. De campar med kusinerna, engagerar sig i tjejgruppen på fritidsgården och börjar åttonde klass.
Samtidigt har barnkonventionen blivit svensk lag. Barnets bästa ska nu beaktas i första hand i alla åtgärder som rör barn och barnperspektivet genomsyra all offentlig verksamhet.
• • •
I slutet av i augusti kallar Migrationsverket till intervju. Systrarna får svara på lättsamma frågor om sommarlovet, hur de mår, var de brukar sova och om de vill åka till Irak. Zena Aziz får beskriva den konflikt med en familjemedlem i Irak som hon menar gör att hon fruktar för sitt liv om hon återvänder till hemlandet. Efteråt firar de med friterad kyckling och milkshakes.
– Vi sa att vi är uppvuxna i Sverige, har vår pappa här och att vi inte kommer att få en bra framtid där. Han på Migrationsverket var snäll och skrattade och skojade med oss. Mamma var så taggad, och då blev vi också det, säger Rima.
Hon minns med obehag månaderna de levde gömda. Då när de flyttade runt bland släkt och vänner och inte vågade gå till skolan. Den konstanta rädslan för en oannonserad knackning på dörren. Hur någon berättat att polisen utan förvarning kunde komma och hämta dem och den djupa fruktan som därefter infann sig varje gång hon såg de blå uniformerna.
Hon som vill bli polis.
– Men vi tänkte att de inte kunde säga nej en gång till.
En månads spänd väntan följer. Zena Aziz loggar in på Migrationsverkets hemsida varje dag och läser de fyra orden "I väntan på beslut" om och om igen. Plötsligt en dag lyser ett nytt textstycke på skärmen: "Beslut fattat".
Glädjeskuttet följs av otålig väntan. Hon lär sig juristens telefonsvarare utantill. På kvällen samlar hon döttrarna. Äntligen svarar han i telefonen. Snart ska hoppet dö.
• • •
Migrationsverket tar i prövningen enbart ställning till familjens åberopade skyddsbehov. Zena Aziz berättelse om hotbilden anses inte bära "det självupplevdas prägel". Övriga omständigheter lämnas därhän.
– Anledningen till att man inte ser till de starkaste skälen för barnen är helt enkelt att de har fått ett utvisningsbeslut tidigare. Enligt lagstiftningen ska man inte ta hänsyn till annat än skyddsbehovet i det här ärendet, och då faller barnens mycket starka anpassning och anknytning till Sverige och sin pappa utanför prövningen, säger Emil Fernow, familjens juridiska ombud.
– Det som är djupt sorgligt är prövningen i det tidigare ärendet, som lett fram till att de befinner sig i den här situationen. Den innebär att barnen lastas, eller rentav bestraffas, för föräldrarnas agerande, vilket inte är förenligt med barnkonventionen.
Nu väntar ett nytt överklagande och fortsatt limbo. Zena Aziz säger att hon inte orkar hoppas mer.
– De vill utvisa dem till en främmande plats. Det här är deras hem där de har sina vänner, sin pappa – hela sina liv. Deras framtid är här. Men jag tror inte att vi har någon chans nu.
För första gången fylls hennes ögon av tårar.
– Det är förvirrande. Först har man inget hopp, sen får man hopp – och så tar de hoppet igen. Men jag tror ändå att vi kommer få stanna, säger Dima.
Hon ler mot sin mamma som stryker henne ömt över kinden.
– De tror inte att Sverige faktiskt kommer att göra något mot dem. Att de ska få stanna bara för att de vuxit upp här, säger hon och skakar på huvudet.
– Trots allt de tvingats gå igenom är de fortfarande naiva.
Några dagar senare plingar det till i telefonen. Det är ett sms från Dima.
"Migrationsverket säger att det inte är någon fara för oss i Irak, men om mammas släkting gör något med henne – var ska jag och Rima vara då?"