Vem värnar brukarna i Eskilstunas kommunala äldreomsorg? Frågan är relevant att ställa efter tidningens rapportering om de sexuella övergrepp på dementa brukare som ett manligt vårdbiträde på en demensavdelning misstänks för. 

Redan i våras uppkom misstankar om att mannen begått ett sexualbrott mot en brukare. Dessutom framkom anklagelser om att han utsatt sina kollegor för sexuella trakasserier.

Arbetsgivaren, det vill säga kommunen, konstaterade efter en egen utredning att ord stod mot ord. Mannen fick jobba kvar på avdelningen med vissa restriktioner.

Men bara några månader senare avbryter en kollega ett nytt övergrepp, som senare polisanmälts av anhöriga till den utsatta kvinna. De anhöriga kallar övergreppet en våldtäkt. Efter denna händelse avskedas mannen. 

De olika turerna i den här historien lämnar efter sig en rad obesvarade frågor. Som varför mannen fick jobba kvar på avdelningen med dementa brukare. Personer som sällan förmår slå larm själva när det utsätts för övergrepp. Eller varför kommunen inte per automatik polisanmäler misstänkta övergrepp inom äldreomsorgen. 

Kommunen tvår sina händer. Den anser sig ha handlat arbetsrättsligt korrekt när de lät mannen jobba kvar efter de första anklagelserna. 

Visst, lösningen är inte olaglig. Men det är inte samma sak som att den var lämplig. 

Det finns arbetsrättsliga alternativ som kommun kunde ha använt sig av i stället. Närmast till hands hade varit att omplacera mannen.

En grundläggande princip inom arbetsrätten är den så kallade arbetsledningsrätten. Det vill säga arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. 

I denna rätt ingår en vid rätt att omplacera en arbetstagare så länge som, enkelt uttryckt, de nya arbetsuppgifterna täcks av beskrivningen i den anställdes anställningsavtal och befinner sig inom arbetstagarens allmänna yrkeskvalifikationer. 

Det är naturligtvis en tolkningsfråga vilka arbetsuppgifter som skulle kunna bli aktuella. Men kommunen borde ha kunnat hitta ett annat arbete åt mannen som minskat riskerna väsentligt. Ett arbete där han inte hade haft kontakt med väldigt utsatta brukare. 

Det är också underligt att kommunen inte anmäler misstänkta övergrepp mot sina brukare, när den som i det här fallet har goda indikationer på att något hänt. 

Det är trots allt polisen och åklagarmyndigheten som är experter på att utreda brott. Nu blev det i stället kommunens egna tjänstemän som fick bedöma vad som hänt.

Sexualbrott faller dessutom under allmänt åtal. Det är med andra ord en åklagare som fattar beslut att väcka ett åtal för samhällets räkning om bevisningen är tillräckligt stark. Det krävs inte ens att brottsoffret själv eller deras företrädare har anmält brottet. 

Nu säger ordföranden för vård- och omsorgsnämnden i Eskilstuna kommun, Majo Brostedt (S), att det är tydligt att kommunen måste säkra upp bristande rutiner kring sådana här brottsliga handlingar. Hon poängterar att "det här aldrig får ske igen". 

Det är en utmärkt ambition men lättare sagt än gjort. Kommunen har uppenbarligen flera läxor att lära. 

Den kommunala äldreomsorgen har ett stort ansvar att erbjuda de äldre en säker och bra vård och omsorg. Ansvaret är särskilt stort för de brukare som inte själva kan värna sina rättigheter. Som arbetsgivare har man även ett ansvar att motverka sexuella trakasserier. Att garantera alla sina anställdas rätt till en god arbetsmiljö.