Som utomstående är det svårt att se någon röd tråd i den senaste tidens politiska utspel kring Eskilstunas skolor. Det är svårt att förstå hur ansvariga politiker och tjänstemän tänker. Varför de agerar som de gör.
Nyligen meddelade kommunen att S:t Eskils gymnasium ska styckas upp. Kommunen vill att grundskolan ska ta över ett eller flera hus på skolområdet. För bara någon vecka sedan motiverades förslaget med att grundskolan, som är trångbodd på sina ställen i kommunen, behövde fler lokaler.
Eftersom S:t Eskil även i fortsättningen kommer att vara en gymnasieskola är det troligt att kommunen inte tänker sig att det ska flytta in ett låg- eller mellanstadium på området. Men troligt är ingalunda säkert.
Det går dock att utgå från att ett antal högstadieelever kommer att behöva nya skollokaler.
På ett möte i tisdags informerades personalen på Årbyskolan om kommunens plan att lägga ned skolans högstadium från och med höstterminen 2025.
Enligt skolans rektor Elin Härnby var beskedet chockartat. ”Många känner ilska, sorg och uppgivenhet. Det är mer känslor än någonting annat just nu,” sa hon till tidningen på tisdagskvällen. Hon var då själv uppenbart skakad av beskedet.
Informationsmötet började klockan 16. En tid som varken gav lärarna tid att tillsammans smälta beskedet eller att förbereda sig för att behöva hantera reaktionerna från elever och föräldrar.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. På onsdagens förmiddag demonstrerade elever från skolan med egengjorda banderoller.
I en insändare skriver signaturen ”Ledsen, arg och besviken lärare”: ”Förvaltningen och politiken hävdar bestämt att förslaget om att lägga ner Årbyskolans högstadium har föregåtts av en djupgående analys trots att varken lärare, elever eller vårdnadshavare fått bidra till denna.”
Det är knappast så här en ansvarstagande arbetsgivare agerar.
Men egentligen borde ingen bli särskilt förvånad. Tondövheten från politiken och förvaltningen är en tydligt röd tråd som förbinder de senaste utspelen om skolan.
Beslut som närmast verkar ha hastas fram i ren desperation.
Utmaningarna är uppenbara. Eskilstunas skolor går med stora ekonomiska underskott. Grundskolenämndens prognosticerade resultat för 2024 är minus 55,5 miljoner kronor, motsvarande siffra för gymnasienämnden är minus 10 miljoner kronor. Kostnaderna för skolan måste minska och arbetet att hitta sätten sker kontinuerligt.
Samtidigt minskar elevantalet på grund av ett lägre barnafödande. Enligt SCB:s prognos kommer barn i åldrarna 6–15 år att vara färre än i dag – samtliga år fram till minst 2070. Sörmland är dessutom ett av de län där minst barn föds i Sverige.
På sikt kommer därför behovet av skolor att minska.
Vissa årskullar av barn kommer dock även framöver att vara större än åren innan. Det kommer därför inte gå att dra ned på platserna i skolan med ett visst antal platser per år. Det kommer därför att bli svårare att beräkna behoven av skolor och personal över tid.
Varken politikerna eller förvaltningen har därför någon avundsvärd position.
De kommande åren kommer att kräva ett ledarskap utöver det vanliga för att både skapa förståelse och förankring för de tuffa beslut om skolan, som kommer att behöva fattas.
Men hittills har de högsta beslutsfattarna: grundskolenämndens ordförande Mikael Edlund (S), gymnasienämndens ordförande Muhammed Tahsin (M) och chefen för barn- och utbildningsförvaltningen Lina Axelsson Kihlblom, inte visat prov på något sådant ledarskap.
Tvärtom har deras hantering av beskeden fått lärare, elever, föräldrar och kommuninnevånare att koka av ilska.
Till stor del beror det på bristande kommunikation. Att varken politiker eller förvaltningen förklarar varför de lägger fram de förslag de gör. Att det inte finns tillräckliga beslutsunderlag eller att de åtminstone inte redovisas öppet. Att beslutsfattarna hattar fram och tillbaka, som med beskeden om S:t Eskils.
De måste förstå att detta inte inger förtroende.