Den senaste tiden har jag flera gånger slagits av tanken att man inte saknar inte de fri- och rättigheter man har förrän de är borta. 

I ett land som Sverige där tilltron till demokratin, myndigheter samt lagar och regler är hög är det lätt att utgå från att samhället alltid kommer att fungera som det gör nu. 

Det är en illusion. 

Varje generation har en plikt att stå upp för och försvara de principer och de mänskliga fri- och rättigheter, som ligger till grund för vårt samhälle. Det är särskilt viktigt i den tid som vi lever i nu. 

Det pågår ett krig i vårt närområde, vilket orsakat ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Enligt flera experter, det värsta som Sverige befunnit sig i sedan andra världskriget. Men även inom landet är läget bistert. I början av månaden genomförde Säkerhetspolisen (Säpo) en gryningsräd i Eskilstuna, Strängnäs och Linköping. Fem personer misstänkta för stämpling till terroristbrott greps. Gängbrottsligheten blir allt värre. De senaste veckornas skjutningar i Eskilstuna ger med rätta upphov till starka känslor och reaktioner.

Tillvaron känns alltmer otrygg för många. Ängsligheten tilltar, oron gör att många börjar lyssna på politiker med en auktoritär ledarskapsstil. De som pekar med hela handen och fattar beslut, utan utrymme för diskussion och invändningar. 

Allt fler svenskar faller in i ledet bakom dem som kräver hårdare tag och allt snävare begränsningar av våra fri- och rättigheter.

Vi kan ta yttrandefriheten som exempel. Den kanske viktigaste frihet vi har, då den inte bara ger oss rätt att kritisera beslut och makthavare. Den är också en garant för att vi kan slå larm, när andra rättigheter kränks eller helt tas bort. 

Yttrandefriheten har särskilt djupa rötter i Sverige. 1766 införde Sverige, som första land i världen, tryckfrihet. Den gällde inte särskilt länge men fick ändå stor inverkan: ”75 procent av alla politiska pamfletter som gavs ut i Sverige under 1700-talet trycktes mellan 1766 och 1774”

Svenskarna står också upp för yttrandefriheten men, som det visat sig på sistone, bara till en viss gräns. 

Enligt en Ipsos-undersökning som DN beställt vill 51 procent av svenskarna att det ska vara förbjudet enligt lag att bränna religiösa skrifter (DN 2/4).

Bilder av en brinnande bok eller böcker ger upphov till en grav obehagskänsla hos de flesta. Tanken går till den tyske författaren Heinrich Heines citat: ”där man bränner böcker, bränner man till slut även människor”.

Men det är skillnad på bokbål och bokbål. 

Nazisternas bokbål var en medveten statlig utrensning av så kallade ”icke-tyska” böcker, skrivna av författare av judisk börd eller av motståndare till nazismen. 1934, ett år efter nazisterna tagit över makten i Tyskland hade 5 000 böcker förbjudits.

Denna systematiska statliga utrensning är inte jämförbar med en enda persons protest genom brännande av en bok. Även om handlingen i sig både kan upplevas som kränkande eller obehaglig av många. 

När svenska bibliotek varje år gallrar ut tusentals böcker som till slut bränns upp har det heller inte samma syfte. Man kan ha synpunkter på att trasiga böcker eller äldre böcker som ingen längre lånar rensas ut. Även detta kan väcka obehag. Men få hävdar att dessa handlingar leder till ett samhälle där också människor bränns.

Förbud brukar heller inte stoppa den som verkligen vill protestera. Det finns exempelvis många sätt att förstöra en bok på. Man kan riva sönder sidorna. Hälla frätande syra på den, eller helt enkelt slänga den i en soptunna. 

Ska vi lagstifta mot det också? Var går i så fall gränsen? 

När ängsligheten ökar förflyttas våra gränser för vad vi vill tolerera snabbt. Vi har sett det förr och ser det igen. 

Under andra världskriget infördes censur i Sverige. Det blev straffbart att skriva kritiskt om andra länder på ett sätt som kunde skada Sveriges relation med dessa. Artiklar som stred mot censurlagstiftningen kunde leda till att hela tidningen drogs in. 

Eskilstuna-Kuriren drogs in tre gånger. Efter att ha skrivit en artikel om det sovjetiska anfallet på Finland åtalades tidningens chefredaktör J.A Selander dessutom för brott mot Tryckfrihetsförordningen. Han bestred åtalet och frikändes. 

Numera är varken denna undfallenhet mot andra stater eller besluten att censurera något som vi är stolta över. 

Ändå verkar vi inte ha lärt oss. De senaste månadernas politiska krumbuktande inför Turkiet visar att några av våra högsta politiker inte förstår vikten att stå upp för våra grundläggande fri- och rättigheter. Att de inte fattat att undfallenhet inför auktoritära stater aldrig är en bra idé. 

Det är i tider som dessa som vi måste lära av historien. Vi måste också inse vad det är vi riskerar när vi börjar tulla på grundläggande fri- och rättigheter för att kortsiktigt känna oss tryggare, lite mindre oroliga och ängsliga.

Ett första steg är att sluta lyssna på sirenropen från politiker, som pekar med hela handen och erbjuder enkla lösningar på komplexa problem.