Kan något läras av årets Almedalsvecka så är det att den åter visade hur valrörelsen helst inte bör bli.
De stora dragen, de avgörande perspektiven i ekonomisk politik, klimatpolitik, utbildning, välfärdsfrågor, EU-samverkan och säkerhetspolitik har skymtat här och där, i bästa fall. Utspelen har haglat. Men bedrövligt ofta i provokationsfrågor, korttänkta missnöjesfrågor och polariseringsfrågor.
Vårt land har ett allvarligt problem i hur det gått snett i växelspelet mellan partipolitik, särintresseorganisationer och nyhetsförmedling. Detta försvårar att viktiga men besvärliga reformområden uppfattas och beskrivs så att de också kan angripas.
Följderna i den ekonomiska politiken är bara en del av det bredare bekymret. Det handlar där i hög grad om att upprätthålla finansiell och social balans under en väntad stor strukturförändring. Den kommer av ny teknik, och ibland påfrestande klimatanpassningar i transporter och en del av processindustrierna.
Fokus i den statliga ekonomiska hushållningen behöver flyttas en del, från konsumtion till investeringar.
Men även på arbetsmarknaden kan det väntas konsekvenser, till stor del positiva med expanderande yrken och ett sug efter arbetskraft. Men då vill det också till att skattesystemet i högre grad drar åt rätt håll.
Dess stora brister i dag är inte det som det gnatas mest om i olika utspel och särintressekrav. Däremot har kapitalbeskattningen blivit orimligt gynnsam för ”gamla pengar”, som ofta samlats genom inflations- och reavinster.
Den gynnar husägande för mycket och missgynnar hyresboende. Skatten på arbete är inte för låg – inte heller vad gäller skattesatsen för de av höginkomsttagarna som inte fått krypvägar genom undantag och illa motiverade särregler.
Det behövs bättre skatteregler för investeringar och för att finansiera dessa med riskvilligt kapital. Det finns en riskabel stimulans till alltför stor skuldsättning, för både privatpersoner och en del företag.
Att lägga de skattepolitiska växlarna rätt är något helt annat än de skenbart ”borgerliga”, men i realiteten kortsynta och felriktade, skattebudskap som nu pumpas ut från Kristerssonblocket. Där handlar det om att motverka klimatpolitiken med billiga drivmedel och att blockera alla förändringar av de särregler och dolda förmåner som snedvrider kapitalbeskattningen och gynnar storstäder framför glesbygder.
Samtidigt hindras befogade skattereformer även av att vänsterflygeln, främst men inte bara V och en del fackförbund, tror att bättre rättvisa är hårdare arbetsbeskattning. Därtill är de oftast ointresserade av investeringsklimatet och delar oviljan mot miljöskatter som påskyndar teknikutveckling.
Skattereformer för klimat, arbete och investeringar är ett av flera viktiga politiska frågekomplex som skulle kunna hanteras mycket bättre. Men bara ifall den krampaktiga blockpolitiken bröts upp och vettiga borgerliga och socialdemokrater kunde göra vad de från båda hållen har mycket starka skäl att få uträttat.
All reformpolitik och mycket av angelägen samverkan saboteras också av den vildvuxna och vilseledande mytbildningen där det påstås ha gått allmänt utför med Sverige och den svenska välfärden. Även denna flora av desinformation eller missuppfattningar vattnades och gödslades i Almedalen.
Men det är inte sant att det skett en höjning av skattetrycket i Sverige de senaste åren. Svensk sjukvård är bland de bästa i världen, och antalet läkare i förhållande till invånarantalet har ökats och ökats.
Skillnader i inkomster och framför allt förmögenheter har under några årtionden tilltagit en del i Sverige, liksom i andra länder. Men huvudsakligen kommer detta inte från inkomstskattesänkningarna och inte från lönebildningen på arbetsmarknaden, utan från värdeökningar på fastigheter och aktier, tillsammans med den fördelaktiga behandlingen av belånad egendom.
Det är inte pensionärerna, men däremot en del ungdomar och ensamstående föräldrar, som ekonomiskt mer ofta har det svårt – och botemedlet där är som regel arbete och utbildning.
Från början av 90-talet och framåt har Sverige haft en påfallande framgångsrik ekonomisk politik, som övervunnit flera hemmagjorda och internationella kriser och medfört en avsevärd höjning av sysselsättningsgrad, reallöner, levnadsstandard och flyktingars inträde i arbetslivet. Samtidigt har resurserna i den vård, omsorg och utbildning som betalas genom kommunal sektor ökat årtionde efter årtionde, mer än vad som behövts för att täcka ökad befolkning och en ändrad ålderssammansättning.
Det är många som tror sig tjäna på att i stället påstå att Sverige har rasat utför, förfallit och förstörts. Tro dem inte! Det de vill är att bluff ska få ta över fakta, att myter ska dölja förbättringar som åstadkommits med hårt arbete.
